Mötet med innebandy-tränarna är avslutad och mina farhågor besannades. Tränarna tyckte att uppslutningen på träningarna var under all kritik och att de funderade över om vi tjejer verkligen ville spela innebandy. Dessutom tog de upp flera andra regeländringar som gjorde att det blev svårt att komplettera vårat lag med tjejer från andra divisioner när vi spelade match och var fåtaliga. Några av tjejerna tyckte också att sammanhållningen i laget var mindre bra och att det uppstått grupperingar. De tjejer som deltog på träningarna tyckte illa om de som inte dök upp och mycket av det som kom upp på mötet får mig att känna att laget håller på att vittra sönder. Det gör mig ledsen.
Själv sade jag ingenting. Jag hade ingen lust att prata. Det enda jag kände var att ”det är över”
Nu fick vi trots att tre alternativ som vi ska fundera på fram till lördag och lämna vårat svar:
1. Laget lever vidare och vi försöker att svetsa samman oss och kommer till alla träningar
2. Laget upphör och de tjejer som vill flyttar över till andra divisioner inom Kumla.
3. Laget upphör och de tjejer som vill flyttar till andra lag i angränsande kommuner.
Och hur tänker jag då?
Jag vill inte åka och träna i en annan kommun så alternativ 3 faller bort. Om jag spelar med äldre och mer rutinerade tjejer så kommer jag nog aldrig att komma ut på plan så alternativ 2 faller bort. Kvar återstår alternativ 1 men jag är skeptisk. Om vi inte lyckats att svetsa samman laget under de tre år vi har spelat, hur ska vi lyckas med det nu då?
De flesta tjejer ville ha alternativ 1 men vi är ju fortfarande samma personer som tidigare, har vi förutsättningar att förändras eller kommer vi att falla tillbaka i gamla spår på nytt?
Jag vet inte! Jag vet verkligen inte. Just nu känner jag mig less på allt. Jag tycker om att spela innebandy men ibland måste man släppa greppet. Jag ska fundera i några dagar så får vi se vad jag känner och tycker då.