Jag är bedrövligt misslyckad

Efter nästan en halvtimma inser jag vilken bedrövligt misslyckad människa jag är…
Nu undrar ni kanske ”Varför?”
Jo! Jag har själv reflekterat över detta faktum och kommit fram till två anledningar.
1. Taket i mitt rum alldeles för lågt
2. Jag är för lång
Men det kan likaväl finnas andra anledningar till att jag känner mig som en bedrövligt misslyckad människa.
Nu ska ni få bakgrunden till mitt resonemang:
Av någon anledning (kan inte svara på vad) fick jag för mig att stå på händerna. Jag reste mig upp från mitt skrivbord, drog på maximal volym på mina 300 watts Bluetooth högtalare och satte fart mot väggen och dök ner med huvudet före mot golvet. Jag sträckte ut mina händer över huvudet och kastade upp mina ben i luften.
Precis nu borde jag stått spikrak på händer och mottagit publikens jubel men istället ligger jag på golvet i en hög och håller mig för pannan. För sekunderna innan har mina armar vikit sig och min panna krockat med det hårda parkettgolvet.
Men fy skam den som ger sig! Jag gör ytterligare några försök med med liknande resultat. Hur jag än försöker så kan jag inte låta bli att tänka på taket. Tänk om mina fötter slår i taket. Ju mer jag tänker på det, desto sämre förtroende får jag.
Till slut inser jag att jag aldrig kommer att kunna stå på händer i mitt rum. Lika bra att inse det! Jag har misslyckats!
Nej! Nu får jag göra mig i ordning för snart är det dags att bege sig till skolan.