Jag tycker om att idrotta väldigt mycket.
Men det jag inte tycker om är att arbeta som försäljare.
För det är vad jag har blivit... En försäljare!
Något är helt enkelt för jäkligt i föreningslivet och det är att barn tvingas att sälja en massa onödiga saker bara för att kunna idrotta i en sportförening.
Det finns de som tycker att man inte alls behöver sälja...man kan ju vägra att sälja - men då stämplas man väl som illojal.
Om man nu vill spela fotboll, innebandy, hockey och allt annat som kan utövas med boll, klubba eller annan tillhygge som kan som kan åsamka stor skada på liten kropp,
Ja! då ska man också vänja sig vid att gå runt från dörr till dörr och med skakande ben, darrande underläpp och med tårfyllda bedjande ögon fråga sina grannar om de kan tänkas köpa restaurangchansen, Konrads Kalasknäcke eller en salami.
Och visst vågar man sig ut ibland, glada i hågen, uppbackade av muntra föräldrar. Och lika ofta återvänder man hem med blicken i marken och tyngda axlar samtidigt som familjens förråd av kakor och salami och soppåsar växer sig stort.
För det är ju oftast så det blir. Föräldrarna känner sig tvingade att köpa det som vi barn inte lyckas sälja.
Det senaste uppdraget jag fick från idrottsföreningen var att sälja underkläder. Produkten heter Newbody och det påstås vara billiga underkläder till bra kvalité.
Då ska vi barn gå runt och knacka dörr och sälja underkläder till vuxna. Hör ni hur det låter?
Barn som säljer underkläder till vuxna. Visst låter det läskigt?
Men tack och lov slipper jag detta eftersom mina föräldrar dagligen har en bunt med kataloger under armen som de tar med sig till jobbet. Där lägger dom alla kataloger i högen med kataloger som andra föräldrar tagit med sig. Sedan turas föräldrarna om att byta pengar med varandra - du köper av mig så köper jag av dig.
Och de enda som tjänar något på det här spektaklet är alla företag som har specialiserat sig på att sälja sitt billiga krims-krams till lättlurade föräldrar.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar