Vill du köpa mina trosor?

Jag tycker om att idrotta.
Jag tycker om att idrotta väldigt mycket.
Men det jag inte tycker om är att arbeta som försäljare.
För det är vad jag har blivit... En försäljare!

Något är helt enkelt för jäkligt i föreningslivet och det är att barn tvingas att sälja en massa onödiga saker bara för att kunna idrotta i en sportförening.
Det finns de som tycker att man inte alls behöver sälja...man kan ju vägra att sälja - men då stämplas man väl som illojal.

Om man nu vill spela fotboll, innebandy, hockey och allt annat som kan utövas med boll, klubba eller annan tillhygge som kan som kan åsamka stor skada på liten kropp,
Ja! då ska man också vänja sig vid att gå runt från dörr till dörr och med skakande ben, darrande underläpp och med tårfyllda bedjande ögon fråga sina grannar om de kan tänkas köpa restaurangchansen, Konrads Kalasknäcke eller en salami.

Och visst vågar man sig ut ibland, glada i hågen, uppbackade av muntra föräldrar. Och lika ofta återvänder man hem med blicken i marken och tyngda axlar samtidigt som familjens förråd av kakor och salami och soppåsar växer sig stort.
För det är ju oftast så det blir. Föräldrarna känner sig tvingade att köpa det som vi barn inte lyckas sälja.

Det senaste uppdraget jag fick från idrottsföreningen var att sälja underkläder. Produkten heter Newbody och det påstås vara billiga underkläder till bra kvalité.

Då ska vi barn gå runt och knacka dörr och sälja underkläder till vuxna. Hör ni hur det låter?
Barn som säljer underkläder till vuxna. Visst låter det läskigt?

Men tack och lov slipper jag detta eftersom mina föräldrar dagligen har en bunt med kataloger under armen som de tar med sig till jobbet. Där lägger dom alla kataloger i högen med kataloger som andra föräldrar tagit med sig. Sedan turas föräldrarna om att byta pengar med varandra - du köper av mig så köper jag av dig.

Och de enda som tjänar något på det här spektaklet är alla företag som har specialiserat sig på att sälja sitt billiga krims-krams till lättlurade föräldrar.

Mötet med innebandy-tränarna är avslutad och mina farhågor besannades. Tränarna tyckte att uppslutningen på träningarna var under all kritik och att de funderade över om vi tjejer verkligen ville spela innebandy. Dessutom tog de upp flera andra regeländringar som gjorde att det blev svårt att komplettera vårat lag med tjejer från andra divisioner när vi spelade match och var fåtaliga. Några av tjejerna tyckte också att sammanhållningen i laget var mindre bra och att det uppstått grupperingar. De tjejer som deltog på träningarna tyckte illa om de som inte dök upp och mycket av det som kom upp på mötet får mig att känna att laget håller på att vittra sönder. Det gör mig ledsen.
Själv sade jag ingenting. Jag hade ingen lust att prata. Det enda jag kände var att ”det är över”
Nu fick vi trots att tre alternativ som vi ska fundera på fram till lördag och lämna vårat svar:
1. Laget lever vidare och vi försöker att svetsa samman oss och kommer till alla träningar
2. Laget upphör och de tjejer som vill flyttar över till andra divisioner inom Kumla.
3. Laget upphör och de tjejer som vill flyttar till andra lag i angränsande kommuner.
Och hur tänker jag då?
Jag vill inte åka och träna i en annan kommun så alternativ 3 faller bort. Om jag spelar med äldre och mer rutinerade tjejer så kommer jag nog aldrig att komma ut på plan så alternativ 2 faller bort. Kvar återstår alternativ 1 men jag är skeptisk. Om vi inte lyckats att svetsa samman laget under de tre år vi har spelat, hur ska vi lyckas med det nu då?
De flesta tjejer ville ha alternativ 1 men vi är ju fortfarande samma personer som tidigare, har vi förutsättningar att förändras eller kommer vi att falla tillbaka i gamla spår på nytt?
Jag vet inte! Jag vet verkligen inte. Just nu känner jag mig less på allt. Jag tycker om att spela innebandy men ibland måste man släppa greppet. Jag ska fundera i några dagar så får vi se vad jag känner och tycker då.

Innebandy - Orolig och Ont i magen

Idag har varit en bra dag. Det var en bra dag i skolan och efteråt gick jag hem ensam då jag behövde räkna lite matte. Det är lite mycket just nu men massor av ämnen som jag måste träna på inför kommande prov. Men just nu sitter jag och är orolig och har ont i magen. Det som gör mig orolig är att våran innebandyklubb har kallat till föräldramöte ikväll och alla spelare ska närvara.
Vi har haft problem med närvaron på träningar och matcher. Senaste matchen fick vi ställa in eftersom så få hade anmält sig för att spela. Förra året tog jag en time-out då jag fick väldigt ont i knäna och vaderna. När jag nu har bestämt mig för att satsa detta året vore det ledsamt om vårat lag blev nedlagt. Det är vad jag är orolig för ska ske.
Men samtidigt skulle jag förstå om våra tränare tröttnat på oss. Varför ska de ställa upp om vi i laget inte gör det.
Tyvärr så är inte vi så tajta i vårat lag. Trots att vi har tränat och spelat ihop i flera år så känns vi inte som ett team. Alla spelar för sig själva och vi förlorar flertalet matcher vi spelar. Jag vet inte om detta är ett fenomen som finns i alla tjejlag?
Det finns olika grupperingar i laget och man håller sig närmast sin grupp, men laget känns inte som en enda enhet.
Dessutom fick de som var duktigast i laget erbjudande att spela med seniorlaget vilket kändes trist eftersom vi andra kände oss värdelösa. Istället för att satsa på juniorlaget kändes det som att man ville splittra det.
Nåväl! Ikväll får vi höra vad de vuxna har att berätta för oss, men jag känner i magen att det inte kommer att bli roligt.

Innebandy Cup i Örebro

Idag spelade Kumla Innebandyklubb cup-spel i Örebro. Det var Kumla IBK F01 och F02 som spelade mot några lag i Örebro län. Tyvärr förlorade vi i Kumla med 31-0 mot Lillån och med 20-0 mot Askersund. Men det var vårat första cup-spel och vi har inte hunnit spela ihop så länge. Det var ändå jättekul att spela mot andra lag, och nu ska vi träna mer så att vi en dag blir länets bästa lag. Heja Kumla.